Pittsi

Välkommen!

Pittsi - sägs med finsk brytning - eller som man säger på ren svenska - Bitchen - är jag - en halvt galen kärring med ständigt tusen järn i elden. Född och uppväxt här i Sverige men 100% finskt blod rinner i ådrorna, alltså finns här en jäkla massa SISU! Jag jobbar hårt och är envis som få. Tuff men samtidigt otroligt mjuk inuti. Genomsnäll. Ställer alltid upp. Pedagogisk. Avskyr kaffe, älskar lättmjölk. Supersnäll. Älskar korsord, ord överhuvudtaget och att skriva. Positiv. Ser glaset halvfullt. Väldigt snäll. Tjatar inte. Gnäller ogärna. Läser aldrig. Varken böcker eller dagstidningar. Otroligt snäll. Ser knappt på tv, lyssnar sällan på radio. Men går igång på pop- och diskomusik.. sa jag förresten att jag är snäll?

Haft en tufft liv. Alkoholiserade föräldrar, mobbad i skolan, blivit både misshandlad, utnyttjad, hatad, rånad, påkörd.. på riktigt - you name it - been there, done that. Listan är lååång. Har tillåmed förlorat ett barn.

Men, jag kommer till det sen.. min man = min lycka..

Hemmafru, jobbar i mannens företag, snickrar och renoverar både huset vi bor i och möbler som jag säljer. Här pågår ständigt projekt; nya som gamla, målning, renovering och inredning i lantlig och robust stil.

Eller jag ska nog ändra detta till pågick. För, för några år sen växte en värk fram, en värk som bestämde sig för att stanna. Jag fick mer ont om jag snickrade å höll igång å efter några år gav jag upp. Inget mer snickrande, inget mer renoverande. Efter många år å ett hundratal läkare fick jag till slut min diagnos å lever idag ett lugnare liv. Det visade sig att jag bär på en medfödd sjukdom som innebär att jag för resten av mitt liv kommer ha värk å behöva ett lugnare liv.

Men som om inte det vore nog så fick jag även en hjärnblödning maj 2018, en hjärnblödning som bara 15% överlever. Å de 15% brukar vara paket.. sitta rullstol, ha svårt med tal osv.. men jag har mirakulöst nog klarat mig! Jag har "bara" för mycket hjänvätska i skallen vilket gör att jag numer lever med ständigt tryck i skallen. Som en vidrig migrän..   d a g l i g e n  ...

Visst, jag kan snickra å renovera, å leva ett ganska normalt liv, men har inte så mycket ork på grund av all värk som jag lever med. Så det blir mest kontorsarbete, disk å städning här hemma å så lååånga promenader med våra voffar.

En stor hobby, som blivit ännu större på grund av all trötthet å allt stillasittande, är scrapping där jag gör både egna kort som jag säljer å sen även kalendrar å album att ha foton i.

Älskar färgen rosa, glitter, blingbling, mina långa, rosaglittriga- (förstås!) målade naglar, höga klackar och ljusblå jeans i bootcut men får det sällan då vi bor i ett rött, lantligt hus ute på landet, mitt ute i ingenstans. Här är det mjukisbyxor och gummistövlar som gäller.

Mannen - vi träffades som 18-åringar å har hängt ihop sen dess - 30 år!! - är mannen i mitt liv. Även han är finne och vi har alltid kul ihop.. eller kul å kul.. han går mig mest på nerverna.. Jag älskar honom, han är min bäste vän.. han är kärlek, trygghet, värme, en mjuk famn att krypa intill.. men han är en karl.. och han.. ja, jag ska vara ärlig.. han driver mig till vansinne!! Jag menar.. han spiller sitt jävla kaffe   ö v er a l l t   , han träffar aldrig  tvättkorgen, han tar ut saker ur kylskåpet å stoppar tillbaka dem PÅ FEL HYLLA, han öppnar luckor å vet fan inte hur man stänger dem igen, han har ingen aaaning var han lägger ifrån sig sina prylar å så förväntar han sig att jag  ska veta var fan alla hans grejer är.. ja, listan är oändlig.. som sagt.. Han. Driver. Mig. Till. Vansinne!!

Barnen -

grabb - "Äldsta grabben" född -92 (29 år) gift med "Bambi"

dotter - "Dottern" född -93 (28 år) sambo med "Idolen"

grabb - "Änglasonen" född -96 och född till ängel -03 (blev bara 6 år)

grabb - "20-åringen" född -01 (20 år)

grabb - "Minstingen" född -04 (17 år).

Världens finaste och bästa ungar. Lycka. Glädje. Solstrålar. Livets mening. Hittar på bus ibland. Ställer till med oreda då och då. Ja, okej.. de kanske går mig lite på nerverna ibland.. eller ofta..

Tre hundar av jakt-modell. Alla tikar.

"Douglas", en wachtel, typisk "enmanshund" så hon lyssnar bara på husse, så mig driver hon bara till vansinne. Lyssnar inte å drar som fan i kopplet så jag kan inte promenera henne. Men det gör inte så mycket - hon är ju mannens jakthund så..

Kaxa, en tysk jaktterrier, är mer en försiktig kelgris å hänger helst med mig, myser i soffan med massor av filtar den lilla fryslorten men liten, ivrig å lydig så får hon följa med på dagliga promenader med mig fast hon är mannens jakthund.

Å så min Fluffy, inte tänkt som jakthund från början med då det visat sig att hon verkar ha 1000% jakt i sig så kan vi inte ha henne lös minsta sekund.. för hon jagar.. å hon jagar allt som andas.. De tre senaste gångerna vi haft henne lös, i träningssyfte, har hon dragit iväg å så kommit tillbaka efter några minuter med ett vildsvin.. "Här matte, jag har fixat lunch.." Så, nä, numer är hon alltid kopplad. Förutom när hon ÄR med jaktlaget å jagar förstås..

Världens finaste, raraste hund å väldigt lydig! Hon är resultatet av en tjuvparning mellan vår "Douglas" å grannens Isländska fårhund. Det blev 8 valpar, 7 blev sålda men Fluffy blev kvar hos mig, jag klarade helt enkelt inte av att sälja henne. Jag älskar henne mer än mannen nåt enormt.

Bloggen - mitt plejs där jag kan andas ut. Har bloggat i över 16 år, på lite olika ställen genom åren. Senaste bloggen, å nu här, lite mer anonym, lite mer våga. Inga namn. Mer skäll. Mer rak och rättfram. Inget mer lull-lull för de gamla tanternas skull. Tuff, ruff och en hel del svordomar och skratt. Självklart alltid  med glimten i ögat.

Du hänger väl med?