I flera veckor har jag sett en tarantella inne på vår lilla toa.

Inte varje gång å inte varje dag, men lite då å då sitter den 

plötsligt där å glor på en då man ska kissa.

Till slut skrek jag till mannen att komma till undsättning.

Ta den, fånga den, döda den, äta den eller vad han nu vill

- bara jag slipper se den mer å riskera att bli tarantellans nattmacka.

Mannen kommer på stört.

Fångar den efter en liten jakt - självklart försökte den smita!

å så öppnar han ytterdörren å slänger ut den!

Va?

Ska den jäveln verkligen få fortsätta leva??

Å fångade mannen verkligen den? Å slängde ut?

Låtsades han inte bara för att göra kärringen lugn å nöjd..

.. för stunden?? 

Nejdå, mannen lovade dyrt å heligt, han hade både

fångat å slängt den rackaren.

Men vad händer idag?

Jo, den jävla tarantellan dyker upp igen!!

Fast i hallen den här gången.

På 19-åringens doja..

Kärringen tar fotobevis å smsar mannen..

Japp.

Med en utebliven utrotning så slipper kärringen, som plåster på

såret, laga middag OCH hon får även nöjet att piska mannen lite..

(Fast.. problemet kvarstår.. jag har en tarantella boendes i mitt hus!!)